The novella Ástin fiskana, translated to Swedish by Inge Knutsson.
From Fiskarnas kärlek:
Hans klädde av mig och behövde ingen hjälp med det och vi var tilsammans för första gången. Det tog lång tid. Jag skolkade från arbetet och han missade ett par flygplan. Han måste vara i Akureyri dagen därpå och var tvungen att köra bil dit i stället för att flyga natten efter. Jag hade kunnat stanna hemma från arbetet en dag till och åkt med honom men jag avstod. Jag föredrog att veta att han satt där ensam i bilen, ensam på landsvägen medan solen till slut gick ner efter att ha gått i en allt lägre bana under lång tid och kastat sitt röda och purpurfärgade sken över fjordarna som han passerade. Vid något tillfälle under färden skulle han gå ut ur bilen, antagligen i en småskog, för att äta innehållet i matsäkcen som jag hade gjort i ordning åt honom och då skulle han få se halvt utslagna björklöv, rödaktiga av kvällssolen, och lyssna på bäckens sorl eftersom han måste stanna vid en bäck eller kanske en å. Jag ville inte följa med honom, jag ville veta att han var ensam och betraktade alla sorters fjällformationer och spetsiga klippor med min ande svävande över småsjöarna eller över framsätet bara; mycket närmere än om jeg satt i egen hög person bredvid honom, och med mycket större inflytande på honom som frånvarande ån om vi stannade någonstans på vägen och älskade med varandra med hela vårt hjärta, kött och blod som vi gjorde från första början.
Ingenting händer när det händer. Allting händer efteråt utom det som redan har inträffat när det händer. Jag satt ensam hemma hos mig i sofan där Hans och jag hade suttit och först då inträffade det som hade hänt framemot morgonen.
Det kändes som om vår första morgon och dagen var ett slags bedrift som knappast hade kunnat göras förut. Och det som just nu höll på att ske i tiden måste vara en bedrift, en bedrift i skilsmässa, att jag verkligen kunde skicka i väg honom ensam norröver i hans blåa sportbil, ut i sommarnatten på vägarna.
(55-57)
